Två domslut

Nyheterna har de senaste dagarna fokuserat på två domslut, från två olika domstolar. Först fick Byggnads smisk i EG-domstolen (Svenska Dagbladet, Dagens Industri, EUObserver, The Financial Times) och Lars-Eric Petterssons advokater sopade mattan med van der Kwast i Hovrätten (E24, DI).

Vad det gäller EG-domstolens dom, kan jag bara säga att det är rimligt att fastlå att organiserat mobbande från fackförbund riktat mot andra européer som kommer hit för att utöva sitt yrke är oförenligt med EG-fördragets krav på fri rörlighet.

Utöver det, så har det än en gång visat vilket sjukt fack Byggnads är. Hans Tilly, ordförande i Byggnads, skrev en insändare och kommenterade målet (SvD). Han jämför att lettiskt företag bygger hus i Sverige med trafficking. Bara för att vara säker på att han ska få rätt skrämda effekt i de svenska arbetarnas hushåll slänger han in “slavliknande förhållanden” som en beskrivning på att bygga en skola i Vaxholm. Måste det sägas hur sjukt, äckligt och respektlöst det är att jämföra en fria människors arbete med trafficking?

Vidare kommenterar Tilly de juridiska konsekvenserna av domen. Tilly är, får vi anta, inte jur. doktor utan byggnadsarbetare och fackpamp. Det märks. Han hävdar att “diskussionen om proportionalitet är nu borta”  . Han har fel. Och det räcker med en översiktskurs i EG-rätt för att förstå det. Så fort EG-domstolen finner ett hinder mot fri rörlighet så bedöms hindrets rimligt utifrån ett antal principer, varav en alltid är proportionalitet. Jag antar att de har några slags jurister på Byggnads - de borde tala om för ordförande Tilly att varje gång han vill mobba européer så måste det vara proportionerligt.

Lars-Eric Pettersson går också fri. Finns inte mycket att säga om det utom att Christer van der Kwast än en gång förlorar ett mål. Det är ytterst allvarligt att en åklagre förlorar mål efter mål. Det innebär ju att han antingen inte kan sätta fast de skyldiga eller, vilket är värre, ofta åtalar oskyldiga.

Beijing 2008

Hur OS-ledningen kom fram till logotypen för de olympiska spelen årgång 2008.

Incitament till framgång

Bör inte makthavare i offentlig sektor på hög nivå bli erbjudna incitamentsprogram som i näringslivet? På samma sätt som en börs-VD tilldelas optioner på företagets aktie som ett incitament till att skapa värde borde väl riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar t.ex. bli erbjudna något motsvarande för att fatta så bra beslut rörande riket som möjligt?

Förslag på vad incitamentsprogrammet skulle kunna bygga på:

• Ett aktieindex. Börsen speglar rikets välmående.
• Ett viktat löneindex som följer löneökningar.
• Ett index som följer Sveriges BNP.

En rörlig lönedel som beror på hur väl man utför arbetet är standard inom näringslivsledningar och det borde vara så även på hög politisk nivå.

Dagens dravel

“– Hur moderna föräldrar vi än är i dag, så fostras flickor fortfarande traditionellt till ett nytt moderskap”

 Från en artikel i Aftonbladet där någon sorts genusvetare får komma till tals. Jag finner det lustigt att han uppfattar moderskap som något omodernt. Eller hur ska jag tolka citatet?

Bör man inte fostra flickor till att klara av moderskapet, som ju är deras kanske viktigaste livsuppgift? På samma sätt som pojkar bör bli fostrade till att klara faderskapet på ett fullgott sätt.

Stora män och deras CV’n (del 1)

Ett par tunga CV’n. Titelnörderi eller faktafrossa? Möjligt.

Håkan Syrén, Överbefälhavare

Carl Bildt, Utrikesminister

Ben S. Bernanke, Ordförande Federal Reserve (CV från 2001, dvs innan Fed)

Idioti på hemmaplan

Så utförs ett knivdåd (NA) (SvD) i byggnaden bredvid den jag satt och skrev på min kandidatuppsats (Mer om den senare) för ett par timmar sedan. Idag (tisdag) lite efter 15:00 knivskars en av idrottslärarna vid idrottsinstitutionen eller vad den nu kan heta. Tragiskt, men läraren skall lyckligtvis  må relativt bra enligt de tidningar jag läst.

En misstänkt man sågs en stund efter i en butik i Örebro. Han bar blodiga kläder, uppträdde underligt enligt de tidningar jag läst och fångades tydligen på butikens övervakningskameror. Så, kommer pressen publicera bilder på den misstänkte? Jag hoppas det.

Behöver jag tilägga att det inte var en behaglig promenad hemåt när jag visste att det sprang omkring en mordbenägen galning runt campus? Tur att det fanns många poliser i området, men fler behövs alltid!

Prästkragen

Ärkebiskopen av York, tvåa i den engelska kyrkans hierarki, klipper sönder prästkragen i protest mot Robert Mugabe. Han lovar vidare att inte ta på sig kragen igen förrän Mugabe är borta.

(Notera att Andrew Marr, en av Storbritanniens mest respekterade journalister, nämner “The President of the EU”. Det finns förstås ingen sådan. EU-idoti.)

Tyst i klassen!

En artikel i Svd (Det självklara morgontidningsvalet) behandlar kameraövervakningen i svenska skolor. Att elever känner sig “kränkta” och att “övervakningssamhället gått för långt”.

Hur kommer det sig att medierna skriker att det är integritetskränkande så fort någon försöker ta tag i de disciplinproblem som finns i skolan? Skolorna idag har problem eftersom lärarna knappt har befogenhet att säga till på skarpen eller ta tag i barn som bråkar.

Under min uppväxt har jag gått i skolor där lärarna har disciplin på eleverna. Där de beslagtog telefoner om vi använde dom på lektioner. Kastade ut elever om de störde och där de förutsatte att vi reste oss och hälsade på magistern i början av varje lektion. Den approachen fungerade och var enligt mig en direkt anledning till att vi hade höga snittbetyg och att skolk knappt förekom.

Jag har också erfarenheter från en skola i ett sk. problemområde där denna disciplin inte existerar och där eleverna ofta får “härja” fritt. Där om någonstans skulle det behövas disciplinära åtgärder och jag blir ofta förskräckt över vissa barns brist på respekt.

Övervakning och regler behövs, för att upprätthålla (Eller skapa, kanske är ett bättre ord) en adekvat studiemiljö och en säker tillvaro i svenska skolor. På vissa ställen mer än andra och det är nog ingen tillfällighet att 60 av Stockholms 135 övervakningsameror på skolor finns på Tensta Gymnasium.

Jag ser fram emot ett samhälle (och skola) där ordning och respekt är ett resultat endast av åtföljande av normer. För att komma dit  krävs en kraftinsats med regler och tillsyn från låg ålder för att lära barn hur man beter sig och hur man hanterar frihet.

Lås dörren!

Glöm inte att låsa dörren när du kommer hem från krogen i natt - Lars Ohly kanske väntar i trappuppgången (Svenska Dagbladet).

Att uppmuntra en galning

Ludvig tycker att man inte borde bojkotta mötet i Lissabon. Det tycker däremot jag.

Gordon Brown är i stort sett ensam om att bojkotta mötet (Svenska Dagbladet). Men hans “bojkott” är ingen bojkott. Han kanske inte åker till Lissabon men han skickar Baroness Amos, före detta minister för engelsk utveckling, dit istället. Brown hoppas fortfarande att mötet ska bli en framgång. Vad är det för bojkott? Väldigt typiskt Gordon Brown - han vågar inte ta ett beslut och stå fast vid det utan försöker göra alla glada. Ryggradslöst.

En liten parentes: vänsterfanatikern Clare Short, som Amos ersatte i regeringen, hävdar att anledningen till att Amos skickas till Lissabon är att hon är svart (The Daily Telegraph). Smaklöst att blanda in hudfärg i allting. Short kom till Durham förra hösten och gav en föreläsning om Afrikas utveckling. Senare samma kväll åt hon och middag och sov på mitt college - St Chad’s College. När hon vaknade morgonen efter hade “någon” spytt på hennes dör. Så kan det gå.

Tillbaka till sakfrågan: varför borde Brown och alla andra inte prata med Robert Mugabe? För att han är en galning. Det finns ingenting att tjäna på diskutera eller förhandla med honom. Vi ska inte uppmuntra honom att tro att han på något sätt är en legitim ledare för Zimbabwe eller en representant för sitt folk. Europas demokratier ska inte betala för mikrofoner som Mugabe kan använda för att spy ut sitt hat. Att Churchill och Roosevelt förhandlade med Stalin var ett nödvändigt ont under exceptionella omständigheter. Även om det tog oss 50 år till att bli av med kommunismen, så var det värt det för att störta nazismen 1945.

Detta är inte ett val mellan pragmatisk diplomati och idealistiskt ställningstagande. Det finns nämligen ingen pragmatisk fördel med att ta emot Mugabe på mötet - inga framsteg kan göras med denna galning.

Det är väl delvis rätt att om färre ledare kommer får Mugabe mer utrymme - därför borde vi i Europa aldrig bjuda in honom till något möte. Att störta honom med krigsmakt tycker jag låter som en mer rimlig idé.

En till som stödjer Browns beslut: The Times.